GLAD OCH MÄTT BEBIS
Redan på BB sa de åt oss att låta Harry få amma så ofta han vill för att hålla honom mätt och för att få igång mjölkproduktionen ordentligt. Det fick som mest gå tre timmar mellan varje mål, kanske kunde vi sträcka oss till fyra timmar på nätterna. Men allra helst skulle han alltså äta någon gång i timmen eller så, i alla fall på dagarna. Detta visade sig bli lite jobbigt eftersom varje mål tar ungefär fyrtio minuter. Det ger mig ca tjugo minuter att försöka hinna få honom tyst och glad och sedan är det dags för nästa mål. Ingen tid till kisspaus eller matlagning där inte!
Sedan vi kom hem från BB har jag ammat ca 10 gånger per dygn. Tre gånger får han dessutom modersmjölksersättning - innan vi går och lägger oss, på natten och mitt på dagen. Vi har dock märkt att han inte är nöjd med det han får, speciellt inte på dagarna. Alla barnmorskor och läkare vi pratat med har sagt helt olika saker, vissa säger att vi ska skära ner på ersättningen även fast han är hungrig och vissa säger att "vi kan väl kanske ge lite mer ersättning någon gång ibland...?". Vi har inte vetat vem vi ska lyssna på och ingen har riktigt verkat ha någon koll. Idag träffade vi dock en läkare som verkligen kändes kunnig och pålitlig. Hon sa att det var helt galet att låta Harry gå hungrig på dagarna och att det inte är meningen att jag bara ska vara en evig matningsmaskin. Hon tyckte vi skulle börja ge ersättning efter varje gång han ammat och på så sätt få en mätt och glad bebis som kan hålla sig lugn i några timmar så vi kan göra andra saker.
Bästa tipset på länge!
Hej hej! Jag kan tala om att det var precis likadant med Harrys far. Jag trodde jag skulle bli galen på det där ammandet, jag var helt slut. Ändå sa de på BVC att jag skulle fortsätta. En söndag kväll fick jag ett bryt och bara stortjöt. Då kom fadren till undsättning. Han stack ner till Minilivs och inhandlade ersättning. Efter diverse strul med själva dinappen fick Marcus sin mat och var därefter världens nöjdaste bebis. Fast på BVC låtsades vi som om att jag fortfarande ammade:-)) Kramar till er alla!
Ja Amanda, jag kommer ihåg din egen lilla mor, hon var också hungrig,eller grinig, vet inte vilket. När hon blev lite äldre, 2 år kanske, skrek hon efter välling och när hon fick den drog hon av nappen och hällde ut vällingen i sängen istället.
Ni har mycket kvar att lära. Men erat lilla vilddjur blir väl inte sån!
Kram M