harry & mamma

Sen vi kom hit till Nora är det såklart många släktingar och vänner som hört av sig och varit sugna på att träffa Harry. Några har till och med erbjudit sig att ta hand om lillkillen några timmar. "Gud så skönt!" tänkte jag och såg framför mig hur jag skulle sova, sova, sova, bläddra i en tidning, hinna gå på toa och kanske sova lite mer! Så kommer ögonblicket när jag får se någon annan gå iväg med lilla Harry. Utan mig! Fortfarande håller jag mig ganska lugn, tanken på att få sova finns ännu kvar någonstans i bakhuvudet, men när det lilla sällskapet försvunnit utom synhåll känner jag mig plötsligt helt ensam, hjälplös och undrar "vad fan ska jag göra nu?" Jag sitter i soffan (tanken på sömn är som bortblåst) och undrar vad som händer med Harry där ute i stora världen. Kanske har en strumpa halkat av? Klädde jag verkligen på honom tillräckligt varmt? Skulle jag ha packat med lite papper ifall han skulle kräkas? Konstigt egentligen att man i takt med att magen växer förvandlas till ett så enormt stort kontrollfreak och blir så himla rädd för allting! Jag menar, det är ju inte så att Harry ska flytta hemifrån, tågluffa genom Europa eller ut och supa sig full med tuffa killarna på stan. Han ska bara ut på en 60 minuter lång promenad i kvarteret. Kanske får jag försöka släppa lite på kontrollen...

All hjälp med Harry uppskattas väldigt mycket!