harry & mamma

Tidigt på morgonen när jag sitter i mörkret och kylan och matar Harry märker jag hur folk i husen runtomkring ger sig iväg till en ny dags äventyr. På eftermiddagen kommer samma människor hem från en dag på jobbet eller skolan. Under tiden jag ammat, bytit blöjor och tröstat ledsen Harry har folk fortsatt leva sina vanliga liv. Det är konstigt att världen utanför är precis som vanligt när mitt liv förändrats totalt.
Men det finns ju faktiskt dom som är i samma situation som jag. Just nu sitter många andra mammor och pappor med en liten gråtande och illröd bebis på armen och undrar kanske liksom jag om de är helt ensamma i världen. Sen Harry föddes har jag känt mig ganska nere till och från. Kommer jag någonsin få sova en hel natt igen, när kan jag sluta leva helt isolerat och träffa andra människor, existerar jag enbart för att mata, mata mata? Det har känts som att jag varit helt ensam om att känna så, jag har hört så många andra föräldrar som bara tycker att det är sååå roligt och såå himla underbart att ha en liten bebis. Roligt att gå upp och amma klockan tre, fem och sju när det tar typ en timme varje gång? Skulle inte tro det. Visst är det underbart också men det är sannerligen ingen dans på rosor. Min kära mor lånade hem massa mamma-tidningar till mig från biblioteket och där kunde jag för första gången läsa krönikor och reportage som kändes äkta och som jag kunde känna igen mig i. Där fanns riktiga berättelser, skrivna av ärliga personer. Ibland är det jobbigt att bli förälder och det är jag inte ensam om att tycka.