7 månader och 6 dagar.
Sju månader och sex dagar. Det är så länge sen jag låg på förlossningen i en ljusblå mjukisrock och hade värkar som jag trodde skulle bli min död. Så länge sen jag grät och skrek av smärta, men även av glädje över att äntligen få se den lille pojke som levt i min mage så länge. Då kunde jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle vara när han blev sju månader. Det kändes så långt borta och jag hade ingen aning om hur mycket som hunnit hända med ett barn då. Harry är inte längre min lille bebis - han är en stor kille som kryper, står, klättrar, ramlar och slår sig, äter mat.
Den sista tiden har han blivit ganska mammig. Han märker så fort jag vänder mig från honom, går ut ur rummet och lämnar honom ensam om så bara för nån sekund. Han kryper efter mig, lyfter upp armarna mot mig, drar mig i kläderna och säger "ma-ma-ma". Jag intalar mig själv att han förstår att det är jag som är mamma, och att det är därför han säger sådana ljud hela tiden. Önsketänk kanske, men nu förtiden går jag i alla fall under namnen "nenne" och "mamma" :D
Det är tur att man glömmer, för annars skulle det inte finnas många barn i världen.
Ha det så bra!
M
Klart han vet att det är du som är mamma. Det är ju ni två mest hela tiden. Både mysigt och jobbigt på samma gång när de är mammiga. Det är mysigt att vara så betydelsefull men jättejobbigt om det blir svårt att lämna dem. Jag hoppas i alla fall att Harry kan tänka sig att slita sig från mor (och far) och komma till Karlshamn och hälsa på snart igen!
