en återblick.
När Harry var liten och nyfödd och tillvaron bitvis kändes ganska svår så längtade jag hela tiden tills han skulle bli äldre. Då skulle allt bli lättare. Han skulle sova mer på nätterna, vara gladare, lättare att ta hand om och klara sig mer själv. Och visst är det stor skillnad på nu och då. Jag får sova hyfsat mycket, Harry kan ligga och leka själv i stor utsträckning och jag har en del tid för mig själv. Men som med allting annat blir man visst aldrig riktigt nöjd, man jämför sig med andra och önskar att verkligheten var lite annorlunda.
I början längtade jag jättemycket tills den dagen jag skulle få sluta amma. Äntligen skulle någon annan kunna mata Harry, äntligen skulle jag kunna ha vilka kläder jag ville utan att behöva tänja och dra tills sömmarna sprack och tyget blev sladdrigt. Jag skulle slippa ömma bröst, läckande bröst, såriga bröst. Men sanningen är att efter ett tag blev amningen mysig. För även om det var lite opraktiskt och jag alltid gick omkring med blöta mjölkfläckar på kläderna som stank surt, så kom jag och Harry nära varandra på ett sätt man inte kan om man inte ammar.
Efter ett tag ville Harry inte äta så mycket på vänstertutten längre och i mitten av december blev det mindre även på höger. Nån vecka innan jul började jag amma bara nån gång om dagen, oftast på morgonen. Eftersom Harry ätit dåligt från vänster bröst ganska länge såg det väldigt roligt ut när högern blev precis sprickfärdig. Jag pumpade ibland för att slippa läckandet men mjölkproduktionen saktade av ganska fort. Sista dagen jag ammade var dagen före julafton, då åt Harry typ fem minuter på morgonen. Efter julen, med snapsar och utgång på Hotellet på juldagen, ville jag inte amma direkt utan hinna pumpa ut all alkohol. Men jag hann inte göra det. Sista gången jag pumpade var på eftermiddagen på juldagen. På annandagen fanns det knappt någon mjölk att pumpa ut och därför blev det liksom naturligt att inte försöka varken amma eller pumpa igen.
Det är jätteskönt att inte amma längre och jag skulle inte vilja ändra på det, men ibland smyger sig minnet fram. Minnet av en söt liten bebis som ligger mot min hud och suger i sig maten min kropp tillverkat bara för honom.
Kära du, ta vara på tiden som är, snart har ni gympadojor i storlek 45 i hallen, och då undrar ni, vart tusan tog tiden vägen!!
Kram M
Kan bara hålla med föregående talare... Tänkte också så när barnen var små, att när de blir äldre och kan det och det då ska jag göra det och det. Sen kommer det en dag när man inser att de små gullepluttarna har blivit stora "drumlar" som pratar konstigt.
