dan före dan.
Imorgon fyller vår älskade lille Harry ett år. Ikväll är det exakt ett år sen jag och Marcus tillbringade vår sista kväll ensamma hemma, utan bebis. Vi hade tid för igångsättning morgonen efter, klockan 8.30. Det var en mycket konstig känsla att veta om att vi bara några timmar senare skulle kunna vara föräldrar. En förlossning är ju någonting som ska sätta igång av sig självt och komma när det kommer. Det kändes nästan lite fel att veta om när det skulle starta, att ha en inbokad tid för att föda barn. Men vi hade en chans att förbereda oss, så gott det nu går, inför tiden på BB, rollen som föräldrar och inte minst för själva förlossningen.
Jag minns att vi gick på stan den dagen. Jag hade ondare än någonsin i bäckenet och kom knappt i och ur bilen själv. På MIOs parkering, efter att ha strosat runt och kikat på möbler i nån timme, började jag nästan gråta av smärta, nervositet och spänning. Marcus var superkänslig och aggresiv och svor och skrek åt en tant på ICA som körde på mig bakifrån med kundvagnen.
Vi köpte goda tillbehör till vår sista frukost hemma, vår sista frukost utan barn. Vi köpte choklad och druvsocker att ha med till BB och vi vankade nervöst av och an för att få tiden att gå. Jag minns att det kändes som kvällen före julafton, när man vill somna för att få tiden att gå fortare men samtidigt är man för nervös och uppspelt för att kunna slappna av. Det är nog en av de konstigaste känslorna jag upplevt och den mest nervösa men samtidigt förväntansfulla kväll jag varit med om. Det är nu ett år sen.
Grattis i förskott älsklingen! ♥
