harry & mamma

Inatt trodde jag att jag drömde. Att jag hade rest bak i tiden. Att jag syndat så fruktansvärt att jag kastats raka vägen ner i helvetet.
Marcus kom hem vid nio från jobbet. Båda var supertrötta så vi gick och la oss tidigt. Samma sekund som vi lagt oss i sängen, rättat till kuddar och täcken och slappnat av hör vi ett lågt gnäll inifrån Harrys rum. Gnället övergick snart i förtvivlad gråt och det fanns inte så mycket annat att göra än att gå upp igen och glömma det där om att få sova och vila upp sig. Det visade sig att Harry hade lite feber, så vi gav honom Alvedon och la honom för andra gången den kvällen. Klockan ett, efter två timmars sömn, vaknade jag förtvivlad av att Harry var vaken och låg och grät på sitt rum. Marcus tog sig an honom och fick sitta uppe med honom i en timme innan han somnade om igen. Harry var så ledsen att jag inte tror nån i huset lyckades sova under den timmen. Vid tre var det dags igen. Varför inte liksom? Jag pallrade mig upp, trött, förvirrad och frusen. Beredd på det värsta. Och visst hade jag rätt, det blev en dryg timme ensam i den mörka natten med en skrikande bebis som var omöjlig att trösta. Han somnade till då och då men vaknade hela tiden upp igen. Vid fyra somnade han dock igen, antagligen av ren utmattning, och vi fick något så ovanligt som en sovmorgon till klockan sju. Då var jag tvungen att gå upp för att bege mig till skolan. Grabbarna stannade kvar hemma och somnade tydligen om och sov till tio. Skönt!
Jag är helt slut nu. Har ont i huvudet och känner mig helt svag i kroppen. Vill sova. En hel lång natt utan fruktansvärda avbrott. Jag hoppas innerligt att denna "vaken-natt ala nyfödd-bebis" inte upprepas inatt.