harry & mamma

För snart två år sedan blev jag mamma till Harry. Det var omtumlande och spännande, skrämmande och lärorikt. Det var det mest underbara men samtidigt det absolut jobbigaste - både fysiskt och psykiskt. Att få barn som ogift tonåring utan karriär, fet lön och stor lägenhet provocerar uppenbarligen många människor. Har man tur finns det personer i ens närhet som ställer upp och som visar sitt stöd, men samhället i stort ger en anklagande blickar och man riktigt märker hur vissa människor tycker synd om ens barn, som behöver växa upp med så oansvariga unga föräldrar. Jag har hela tiden försökt skaka av mig dessa blickar och försökt att istället visa att jag visst är en bra mamma. Jag vet att Harry har en bra, trygg, kärleksfull, rolig och stimulerande uppväxt och det är huvudsaken. Vad andra människor tror om oss spelar inte lika stor roll.
Det jobbigaste var istället att vara mammaledig i en helt ny stad, utan familj och vänner. När jag tänker tillbaka på den tiden får jag en liten klump i magen, för så isolerad och ensam som jag kände mig under det året har jag aldrig gjort tidigare. När jag satt uppe med Harry vid oacceptabla tider, på nattimmar som sakteliga övergick i tidig morgon, tittade jag ut i det begynnande vintermörkret och såg hur människor gav sig av till jobbet. Jag visste att dom inte hade en aning om vem jag var och att jag satt där och såg på dem, dag efter dag. Men allt jag ville var att få följa med de okända personerna på de ävenyr som väntade, och slippa vara ensam mer.
Meningen med det här inlägget är inte att älta allt jobbigt som varit eller att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara berätta hur det var för mig och inte glömma bort hur den första tiden var. Och utan att skryta så är jag stolt över att jag klarade av det. Vissa dagar orkade jag inte ens ta mig utanför dörren men andra dagar gick jag och Harry till BVCs olika föräldragrupper eller promenerade bara omkring för att sakta men säkert lära känna nya människor och staden som var obekant för oss båda. Det tar tid, men tillslut lyckas man på något sätt ta sig in i ett nytt samhälle. Och när jag började skolan, för ett år sedan, gick allt som på räls. Jag fick nya vänner, jag fick något annat att sysselsätta mig med och jag fick tillbaka en bit av mig själv. Så nu, en vecka bort från skolstart, känner jag mig faktiskt redo att fortsätta karusellen med skola, dagis, tentor och vabb-dagar. För i och med skolan fick jag det bästa av två världar - jag fick återigen vara Amanda och samtidigt vara en bättre mamma till Harry. Jag fick lite balans.