trotsarn.
Det var ett tag sen sist men nu är Harry återigen i någon slags trotsperiod. Det känns väldigt länge sen det räckte med att säga "puss" för att han skulle komma springandes och ge en en stor blöt puss på munnen. Han krånglar med maten, sover lite på dagarna, bråkar oh gnäller. Han vill aldrig följa med hem från dagis utan faller ihop och gråter som om världen är på väg att gå under. Det är väl i och för sig bättre att han trivs så bra att han inte vill gå hem än att han mår dåligt över att gå dit, men när man stressat till dagis i snöslasket efter en dag med ont i magen pga av dåligt samvete över att han måste vara på dagis från första början, så känner man sig ännu mer värdelös när han blir ledsen av att se att man kommer.
Han har blivit jättekaxig och fått jag-bestämmer-attityd. Om man säger något han inte gillar blänger han på en och frustar lite ogillande.
Jag saknar den där glada lilla ungen som ville kramas och pussas och lekas och träna på ord. Men antagligen övergår detta i en bra period om ett tag. Cirkeln kommer slutas ännu en gång.
Tänk på pussen vid sänggåendet i förra veckan. Trots kommer och går. Marcus var också hopplös när han skulle hämtas från dagis. Han slängde av sig kläderna och sen fick vi jaga honom genom avdelningarna. En dag fick vi nog, Glenn o jag, och slängde in en halvnaken unge i bilen. Mitt i vintern! Lille pojken blev alldeles förtvivlad över att få åka hem utan kläder och satt och grät i badrummet hela kvällen. Men sen gjorde han det inte mer!
Ja du gumman, kalla inte det här för trots, för det kan bli värre. Än svär han inte åt dej.
Nej då, så farligt är det inte, men från att vara ett litet gull så är klart att ni märker när saker förändras. Han är i alla fall en älskling!!
Kram M
Han kommer tillbaka, det är så med barn från dom är små tills dom är stora=). Men dom är fruktansvärt mysiga. Kram
