harry & mamma

För tre dagar sen blev Harry 1,5 år. Imorse hade vi tid på BVC för 18-månaderskontrollen. Vi kom dit i tid och satt och lekte i väntrummet. Allt var frid och fröjd. Tills vår underbara sköterska Mariana kom ut och sa att det var vår tur och "vi ska mäta och väga och prata lite om Harry, det gamla vanliga. Och ta vaccin också!". När ordet vaccin nådde mina öron skrek jag "NEJ" inombords och önskade att vi hade försovit oss, att sköterskan ringt och avbokat i sista stund eller att vi, som av ett under, skulle vakna upp ur mardrömmen och befinna oss någon helt annanstans. Jag hatar sprutor! Det funkar när det är jag själv som ska få dom. Jag tycker det är väldigt läskigt då med och börjar svettas och må dåligt, men jag kan i alla fall bita ihop och stå ut. Men när stackars lille Harry, som inte förstår vad som händer eller kan försvara sig, måste stickas med en nål i sitt mjuka bebishull så vill inte jag vara med mer. Där går gränsen. De senaste gångerna han blivit vaccinerad har någon annan fått ha honom i knäet. Jag sitter bredvid och håller honom i handen eller stryker honom på benet, men jag vill inte hålla honom. Hålla fast hårt så han inte kan röra sig och sen känna hur han rycker till när sticket kommer, nej, det är bara för mycket.
Oftast är det värre för mig än för Harry, han brukar gråta ett litet tag men sen glömma bort allt igen. Han blir nog mest chockad. Men idag blev det helt annorlunda, både för mig och Harry. När Mariana stuckit honom visade det sig att vaccinet inte kunde komma igenom kanylen, så hon var tvungen att göra om det. "Det här händer nästan aldrig" sa hon och trodde jag skulle bli på bättre humör. Andra sticket kom och Harry fick leka med några färgglada plastskallror för att bli på bättre humör. Klumpen i halsen brände och tårarna var nära på att trilla över kanten, men nu var det i alla fall över. Trodde jag ja! När vi väl kom tillbaka ut i väntrummet, där jag skulle klä på Harry kläderna, blev han helt hysterisk. Jag tror ärligt inte jag sett honom så ledsen nån gång. Jag försökte klä på honom kläderna men han bara ålade runt och skrek och skrek och skrek, rätt ut, som en stucken gris. Bredvid satt nån kärring med sin unge och tittade på oss som att det var såå jobbigt med ett barn som skrek. Jag kände svetten börja rinna, tålamodet ta slut, rädslan sätta in. Han var så fruktansvärt ledsen och jag hade ingen aning om varför. Var han rädd, hade han ont, var han arg för att jag låtit någon göra så mot honom? Tillslut lyckades jag få på honom kläderna och trycka ner honom i vagnen, och det bar av mot dagis. Där, på vägen, bröt jag ihop. Tårarna började rinna och alla skuldkänslor blandades med rädslan över varför Harry var så ledsen. Jag var nog ganska chockad efter hela sprut-grejen också, men det var så olikt Harry att bli så hysterisk. Nu efteråt inser jag att det kanske inte var så mycket att bryta ihop för, men de var så läskigt och overkligt. Så nu har jag lovat mig själv att aldrig någonsin följa med Harry när han ska stickas. På hedersord.