harry & mamma

Jag har gjort ett val - jag vill berätta om hur jag haft det de senaste månaderna. Trots att historien är väldigt personlig så känner jag att jag vill dela med mig av den. Både för att förklara varför jag är den jag är, gör det jag gör och känner och tänker som jag gör. Men också för att det kanske, förhoppningsvis, kan hjälpa någon annan i samma situation.

Jag har under flera år levt under stor press. Det är väl ingenting ovanligt att människor gör det. Man är stressad, ska hinna med så mycket, vara en bra mamma, göra karriär och vara lyckad. Stora händelser har löst av varandra i mitt liv - jag har gått i skolan, fått barn, flyttat till en ny stad, pluggat och stundtals varit ensam med alla praktiska saker hemma. Jag har haft svårt att säga nej, utan bara tagit på mig mer och mer. Jag hann med allt jag ville genom att vara i skolan på dagarna, leka med Harry och fixa allat praktikst hemma på eftermiddagarna, och sedan plugga efter Harry gått och lagt sig. Det senaste året har jag ägnat många timmar varje helg på att plugga. Det har resulterat i att jag dygnet runt haft fullt upp. Och när jag väl haft en stund över har jag varit för rastlös för att kunna sitta still och bara vara. För tre månader sedan hände en sak som bara blev för mycket. Det hamnade uppepå högen av allt slit och jobb som varit och bara blev för mycket. Jag totalkraschade och visste varken ut eller in. Jag hamnade mitt i mörkret. I en livskris.

Jag har alltid haft drömmar om framtiden, mål jag vill uppnå. Jag har kämpat hårt under hela min skolgång för att få så bra resultat som möjligt och jag har vägrat misslyckas med något. Helt plötsligt var allt jag ville att ligga stilla i sängen och stirra i väggen. Alla drömmar jag haft var borta. Jag ville ingenting längre. Jag orkade ingeting. Jag sov och var vaken, åt något ibland. Det läskigaste av allt var att vara så förändrad som person. Ingenting kunde få mig att skratta. Jag kände ingen lust att göra någonting. Jag kunde inte se någon annan utväg än att hoppa av skolan. Hur skulle jag kunna klara av det, som inte ens orkade kliva upp ur sängen eller prata med en annan människa? Men trots mitt nya tillstånd lyckades jag tänka klart på just den punkten. Jag funderade på vad som var det mest viktiga i mitt liv just då. Förutom Harry, såklart, var det skolan. Vad skulle jag ha kvar om jag hoppade av? Studielån, oavklarad examen och en massa slit i onödan. Och inte minst känslan av att vara fruktansvärt misslyckad. Skolan blev därför det viktigaste just då. Jag pratade med lärare om möjliga sätt att klara av kurserna och jobbade väldigt hårt med att acceptera att det var okej att få lägre betyg än MVG. Det viktigaste var att jag klarade mig, tog mig igenom skolan med en examen. Samtidigt uppsökte jag en läkare och fick medicin. Jag började gå hos en psykolog. Sakta men säkert gjorde det att jag kunde gå till skolan och faktiskt ha lite roligt med mina kompisar där. Jag kunde uppskatta att komma hemifrån den där stunden på dagen, att faktiskt vara lite social. Sen dess har det sakta men säkert gått framåt.

Jag tar en dag i taget. Jag räknar inte med att en dag vakna upp och må helt bra. Jag vet att det är en lång resa som kommer ta mycket tid och kraft. Vissa dagar kommer jag vilja ge upp och andra dagar kommer jag känna mig stark och redo att erövra världen. Jag får acceptera att båda delarna är en del av min nya tillvaro. Jag har lärt mig leva med att jag är mitt i en livskris och att jag måste klara av det på mitt eget sätt. Och faktiskt så har det ju gjort mig till den jag är nu. Jag prioriterar annorlunda och har en annan syn på livet. Och jag lär mig och blir starkare av det. Jag får bara låta det ta den tid det tar och fortsätta jobba på att ta mig tillbaka från mörkret.