harry & mamma

Älskade lilla gullungen i mössa från farmor och farfar ♥

Harry tycker om att bada i sin babyblå badbalja

Snön har försvunnit från Nässjös gator och vädret har idag varit kallt och blåsigt, ganska höstigt alltså. Jag har börjat packa så smått för resan till Nora (vi ska åka imorgon kväll istället för på fredag), diskat och tvättat lite och varit ute och gått på promenad med Harry. Nu när det blivit så kallt ute har han fått börja använda den fina vinteroverallen han fick av mormor och morfar på namnsdagen i lördags.
Efter en sväng på stan gick vi till BVC där vi hade tid klockan ett. Harry har gått upp ännu mer i vikt och väger nu 4,9 kg! Stora killen. Som tur är har han växt några centimeter på längden också, så att han blir någorlunda proportionerlig ;)

Det sker så himla stora förändringar i Harrys liv hela tiden. I början kunde han till viss del följa röster och titta på den som pratade med honom. Han tittade ofta på saker som blänkte eller hade stora mönster - kylskåpet, kaklet i duschen, tapeter, kuddar. Nu har hans blick blivit mycket mer vaken och intensiv och det känns som att hans syn blivit mycket bättre. Han tycker inte om att ligga tryckt mot bröstet eller stilla på sängen. Han vill hänga över axeln eller sitta med i babysittern, vara med där allt händer, se och höra vad som försiggår. Han vänder sig ofta mot teven eller den som pratar, och när man lämnar honom ensam kan han vända sig om för att se vart man tagit vägen.
Nacken har blivit mycket starkare. Även om huvudet tippar åt olika håll ibland så kan han lyfta det och hålla det stilla bättre än tidigare. Han börjar också bli lite mer medveten om sina ben. När jag håller honom framför mig brukar han "stå" på min mage och när han ligger på mage försöker han desperat kravla sig framåt med benen. Tyvärr lyder inte resten av kroppen.
Det är häftigt att se hur mycket som kan förändras på så kort tid. Våran lilla kille börjar bli stor! ♥

Inatt när jag matade Harry föll den första snön. Gatlyktan utanför lös upp den mörka natten och de många snöflingorna färgade marken vit. Jag längtar till julen!

Älskar dig!

På första BVC-besöket den 1 oktober fick vi veta att Harry bara gått upp 10 gram på fem dagar. Våran lilla kille gick hungrig hela dagarna för att han inte fick i sig tillräckligt med mat och vi började då ge honom mjölkersättning varje gång han ammat. Sex dagar senare, den 7 oktober, när BVC-sköterskan kom hem till oss och vägde honom, hade han gått upp ett halvt kilo! Det innebär att vi nu kan låta det gå längre tid mellan målen, skönt! 
Det där halva kilot syns ganska väl på en så liten människa. Harry har fått dubbelhaka, ölmage och nack-valk och lever nu upp till smeknamnet "Lilla Farbrorn". 
 

Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt roligt när Harry bajsar. Han rynkar pannan, kniper ihop sina söta små läppar, ger mig en hundvalpsblick som säger "förlåt mamma..." och så tar han i för kung och fosterland! Plötsligt smattrar det till i blöjan och det är bara för mamma att gå och byta på det lilla livet. Tyvärr är det inte lika roligt som själva bajsandet. De första dagarna i Harrys liv var bajset svart-grönt, blankt, tjockt och luktade ingenting men när han började amma blev bajset snart senapsgult, löst och grynigt. Och det luktar inte hallon!



Harry med sin vän Grodan på skötbordet.
Han blir alltid lika fascinerad och lugn när han får syn på sin nya vän.

Det märks klart och tydligt att jag och Marcus inte fått tillräckligt med sömn de senaste två veckorna. Vi hallucinerar och drömmer konstigt om vartannat. Flera gånger varje natt vaknar jag och tror att jag ammar, bara för att komma på att jag inte alls ligger och matar Harry i sömnen, utan att det bara är mina såriga och ömma bröst som spelar mig ett spratt. Häromnatten skulle jag väcka Marcus för att han skulle laga till Harrys mjölkersättning, men Marcus var helt säker på att lillkillen precis ätit och nu låg och sov på hans arm. När han märkte att Harry inte alls låg i hans famn fick han panik och började leta efter sin son under täcket...
 I förrgår, efter att jag sovit lite middag, vaknade jag och märkte att jag höll mobilen i handen. Jag hade i ett halvvaket/halvsovande tillstånd påbörjat ett sms till min son som inleddes med orden: "Hej lilla gubben..." Det gick då upp för mig att Harry är två veckor gammal och inte har fått nån mobil riktigt än.
Jag vill sova!

Idag är första dagen jag är ensam hemma med Harry eftersom Marcus börjar jobba igen. Jag har haft en klump i magen sedan vi kom hem från BB, undrat hur jag skulle kunna ta hand om Harry ensam och göra allt som vi varit två om helt själv. Hur jag skulle kunna amma utan Marcus hjälp (Harry är en mycket stark och bestämd ung man och det kan vara en jobbig kombination när man ska amma), hinna tvätta, städa, diska och samtidigt få lite tid över till mig själv. Extra jobbigt har det varit på kvällarna när himlen mörknar och jag har en lång natt med amning och tröstande av ledsen bebis framför mig.
Som tur är har dagen flutit på bra och vi har haft det riktigt mysigt. Efter att Harry åt halv sju imorse somnade vi båda om och efter det har vi kramats framför teven och varit ute på promenad i regnet.
Det viktigaste är inte att det är rent och snyggt hemma eller att tvättkorgen alltid är tom utan att vi spenderar tid med varandra och har det bra båda två. Och det har vi gjort idag!

Redan på BB sa de åt oss att låta Harry få amma så ofta han vill för att hålla honom mätt och för att få igång mjölkproduktionen ordentligt. Det fick som mest gå tre timmar mellan varje mål, kanske kunde vi sträcka oss till fyra timmar på nätterna. Men allra helst skulle han alltså äta någon gång i timmen eller så, i alla fall på dagarna. Detta visade sig bli lite jobbigt eftersom varje mål tar ungefär fyrtio minuter. Det ger mig ca tjugo minuter att försöka hinna få honom tyst och glad och sedan är det dags för nästa mål. Ingen tid till kisspaus eller matlagning där inte!
Sedan vi kom hem från BB har jag ammat ca 10 gånger per dygn. Tre gånger får han dessutom modersmjölksersättning - innan vi går och lägger oss, på natten och mitt på dagen. Vi har dock märkt att han inte är nöjd med det han får, speciellt inte på dagarna. Alla barnmorskor och läkare vi pratat med har sagt helt olika saker, vissa säger att vi ska skära ner på ersättningen även fast han är hungrig och vissa säger att "vi kan väl kanske ge lite mer ersättning någon gång ibland...?". Vi har inte vetat vem vi ska lyssna på och ingen har riktigt verkat ha någon koll. Idag träffade vi dock en läkare som verkligen kändes kunnig och pålitlig. Hon sa att det var helt galet att låta Harry gå hungrig på dagarna och att det inte är meningen att jag bara ska vara en evig matningsmaskin. Hon tyckte vi skulle börja ge ersättning efter varje gång han ammat och på så sätt få en mätt och glad bebis som kan hålla sig lugn i några timmar så vi kan göra andra saker.
Bästa tipset på länge!

Gravida läsare varnas

20 september 2009
Kl 08.30 Vi kommer till förlossningen och barnmorska AnnBritt kör en CTG-kurva på mig till kvart över nio. Den mäter min och bebisens puls och eventuella sammandragningar. Tar även blodtrycket.
Kl 10.20 Doktor Tomasz känner på livmoderhalsen som inte är mogen. Gör sjukt ont!
Kl 11.00 Får en gel för att livmoderhalsen ska mogna. Måste ligga stilla i en timme efter att jag fått den. Efter ungefär en halvtimme börjar jag få sammandragningar, dock gör de inte så ont ännu.
Kl 12.15 Efter att ha legat stilla en timme beger vi oss upp på stan för att äta lite lunch. Värkarna blir värre och jag går på Eksjös kullerstensbelagda gator och stönar och håller mig om magen. På resturangen blir de ännu värre och jag får i mig några få tuggor pizza mellan värkarna, som redan kommer väldigt tätt och gör mycket ont.
Kl 13.20 Kommer tillbaka till sjukhuset och har riktigt ont. AnnBritt kör ännu en CTG-kurva som visar jämna och regelbundna värkar. Får akupunkturnålar på magen mot smärtan och i huvudet för avslappning.
Kl 13.50 Som det står i min journal: "starkt smärtpåverkad". Sätter mig i badkaret och till en början hjälper det varma vattnet (och nålarna?) att lindra smärtan. Efter ett tag avtar dock effekten och efter ungefär en timme kliver jag ur badet. AnnBritts skift är slut och jag får nu barnmorska Ewa och undersköterska Maritha istället. Ännu en CTG-kurva. Från och med nu blir värkarna bara ännu värre - jag tror inte att det går att få mer ont och jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig igenom det. Vad har jag gett mig in på?
Kl 15.15 Ewa känner på livmoderhalsen eftersom värkarna är så täta och intensiva. Det visar sig att jag redan är öppen 4 cm! Det ger mig lite extra kraft att veta att smärtan åtminstone gett något resultat. Har dock ändå extremt ont, vet inte vart jag ska ta vägen. Får lustgas, först i liten dos, och sedan 50/50 med lustgas/syrgas. Det hjälper inte mot smärtan men eftersom jag blir helt snurrig så blir det lättare att ta sig igenom värkarna. Det ger mig något att göra och fokusera på istället för smärtan.
Kl 17.00 Får äntligen den efterlängtade ryggmärgsbedövningen! Jag hade hört innan att den skulle göra så himla ont, men herregud, det kändes ju inte ens. Det blev räddaren i nöden! Vet inte om det var innan eller efter jag fått bedövningen, men någon gång kände Ewa att jag var helt öppen. Vattnet gick under tiden som jag fick bedövningen.
Kl 17.15 Fortsätter använda lustgasen. Börjar nu känna ett stort tryck neråt (till följd av bedövningen).
Kl 19.05 Ryggmärgsbedövningen tas bort - utan att jag vet om det! Doktor Tomasz mäter bebisens syrenivå i blodet genom att fästa en liten grej på hans huvud.
Den kommande timmen tvingar Ewa mig att testa olika ställningar. Att halvsitta är bäst för att kämpa emot trycket och när jag lägger mig på sidan och sedan står på alla fyra blir trycket mycket större och jag kan känna bebisen komma längre och längre ner. Marcus och barnmorskan säger att de kan se bebisens huvud!
Kl 20.26 Bebisens syrenivå mäts igen.
Tillslut blir trycket så stort att det inte går att hålla emot. Jag ligger på rygg och tror att jag ska dö av smärta, det känns som att hela jag kommer gå sönder. Marcus och Ewa pushar på och jag får mer energi och vill bara bli klar. Jag tar i allt jag kan och känner huvudet komma ut. När väl axlarna är igenom åker hela kroppen ut och jag hör lilla Harry skrika till.
Kl 20.38 Harry kommer upp på mammas bröst.
Kl 21.40 Harry har legat helt tyst i min famn i en timme. Jag blir sydd.
Senare på natten vägs och mäts han för första gången och jag och Marcus får skåla med cider och äta några mackor. Sedan gå vi och lägger oss med vår underbara lilla son.

Nu är det ganska precis en vecka sedan underbara lilla Harry kom till oss.
Grattis gullunge, mamma och pappa älskar dig!
♥

Harry med mormor&morfar och morbröderna

Igår kom Marcus föräldrar hit och träffade Harry för första gången. De hade med sig massor av mat och presenter från släktingar i Karlshamn. De hade beställt en jättefin bricka med massa gott kött och frukter, potatisgratäng och dessertostar som vi åt igår till lunch. De hjälpte till med disk, matlagning och barntröstande hela dagen igår och idag. Det har varit jätteskönt att ha dem här eftersom det fortfarande är lite nytt för oss att vara hemma med en liten bebis.
Man märkte att Harry trivdes med att vara med farmor och farfar även fast de var helt främmande människor för honom. Han tyckte det var jättemysigt att sitta i deras famnar och bli ompysslad. Hoppas han får träffa dom snart igen.

Imorgon kommer mina föräldrar och bröder hit. Det ska bli kul att träffa dom igen, det är över en månad sen sist. Det är som sagt skönt att ha folk här som själva haft bebisar som de uppenbarligen lyckats ta hand om dom. Jag blir helt hispig och nervös så fort Harry ger ifrån sig ett ljud och då är det bra att någon säger att det bara är helt normalt och ingenting att oroa sig för.

Det är synd att vi bor så långt ifrån våra familjer, dels för att det blir svårare att få hjälp med Harry men mest för hans skull. Både jag och Marcus har ju haft väldigt nära till många av våra släktingar och till viss del nästan vuxit upp hos mormor och morfar eller farmor och farfar. Det är väldigt tråkigt att han inte kan få vara hos våra föräldrar några timmar en lördageftermiddag eller bara springa över gatan för att hälsa på.
Vi får verkligen försöka se till att han får träffa dom ofta ändå så att de inte blir som främlingar som han hör talas om ibland och bara träffar på födelsedagar och jul.

   

Glenn Harry Mauritz

Så heter vår älskade son.
Glenn är namnet på Harrys farfar och dessutom heter Marcus det i andranamn. Mauritz kommer från min gammelmorfar Sven som också heter det i andranamn.

Han lyssnar även till namnen "Lilla Skräpet" och "Lilla Farbrorn".

Harry:
Lilla Harry kom till världen med ett litet skrik, men så fort han kom upp på mitt bröst blev han knäpptyst och låg där utan att säga något i en och en halv timme. Det har han dock tagit igen med många timmar av gråt sedan dess.
Hans ögon är mörkt blå och huden veckig, rödmosig och varm. Hans fjuniga hår är mörkblont men skimrar i vissa ljus i rött. Han har knubbiga och jättelena små kinder och luktar bebis.
Han är en mycket bestämd ung man som redan från starten varit jättestark. Han kan lyfta sitt eget huvud och det är knappt att jag och Marcus kan hålla emot hans armar och ben när han får för sig att bråka. Det dröjer inte länge innan man får kramp i armen av att hålla den lilla fyrakilosklumpen.
Till favoritsysselsättningarna hör att äta, sova, skrika, bajsa och titta sig omkring på omvärlden. Att mysa i mammas eller pappas famn är också trevligt. Att ha honom sovandes mellan oss i sängen om nätterna är nog det bästa vi vet alla tre.
Jag tycker att jag kan se ganska mycket av mig själv i honom, speciellt näsan, öronen och munnen. Fötterna och händerna har han fått från pappa. Egentligen är det ganska svårt att säga vem han är mest lik, man ser olika drag i olika situationer.
En sak är i alla fall säker - Harry är den sötaste killen världen någonsin skådat!
♥

Ikväll har vi kommit hem med vår älskade lilla bebis.

Han föddes den 20 september 2009 klockan 20.38, vägde 4315 g och var 53 cm lång.
Vi har inte riktigt bestämt oss för om han är en liten Harry eller inte, så möjligtvis får jag byta namn på bloggen ;)

De tre dygnen vi spenderade på BB efter att bebisen anlänt känns mer som fem dagar än tre dagar och två nätter. Timmarna smälter samman, alla minnen blir röriga. Jag har i stort sett sovit lika lite på nätterna som på dagarna och det sliter en del på kroppen och knoppen.
Därför kommer jag inte skriva mer just nu utan istället bara amma, äta, duscha, sova och tillbringa tiden med Marcus och bebisen.

Återkommer med fasor från förlossningen, fina familjebilder och kaotiska vardagsskildringar