harry & mamma

Harry med tant Jossan, mamma, morbror Samuel och tant Pillan.

Idag var vi på kalas och firade Harrys gammelgammelmormor som fyllde 90 år den 13 oktober. Det var trevligt att träffa alla släktingar och jag tror dom tyckte det var mysigt att träffa Harry. Jag var lite nervös innan för att Harry skulle bli ledsen och skrikig av att träffa så mycket nytt folk och ha så mycket ljud omkring sig men han var väldigt lugn och snäll. Skönt att han klarar av att uppföra sig på fina tillställningar! :)



Harry med gammelgammelmormor Barbro och gammelgammelmorfar Sven

Min gammelmormor med Harry, jag, mamma och mormor

Den här helgen har Marcus egen-tid med sina kompisar hemma i vår lägenhet. Hoppas han får roligt och kan koppla bort alla tankar på tråkiga vardagssysslor. Det är lite tråkigt att det kommer dröja så lång tid tills jag kan göra något liknande och ta en helg när jag bara får vara Amanda. Å andra sidan ser jag fram emot att mysa med Harry framför IDOL med lite vin och godis ikväll.

Jag och Dea pratade om det här med graviditeter, bebisar, kompisar och festande för några dar sen. Framåt sommaren, när hennes bebis hunnit komma ut och vuxit till sig, måste vi återinföra de gamla hederliga fredagskvällarna med vin, tända ljus och Johnny Cash spelandes i bakgrunden. Jag saknar! ♥

Harry är galen i mjölkersättningen och på sista tiden har amningen inte alls gått lika bra som innan. Han har nästan helt övergivit vänstertutten. Den har hela tiden haft mindre mjölk än höger (pga piercingen?) men han har ändå ätit nästan lika bra från den. Nu blir hans matvägran en ond cirkel eftersom det produceras mindre mjölk och han äter då ännu mindre. Här sitter jag med hemmagjord, nyttig mat i massor som han bara vägrar äta! Räddningen är ersättningen som Harry alltid lika glupskt sätter i sig. Tacka vet jag mjölkpulver!

Tidigt på morgonen när jag sitter i mörkret och kylan och matar Harry märker jag hur folk i husen runtomkring ger sig iväg till en ny dags äventyr. På eftermiddagen kommer samma människor hem från en dag på jobbet eller skolan. Under tiden jag ammat, bytit blöjor och tröstat ledsen Harry har folk fortsatt leva sina vanliga liv. Det är konstigt att världen utanför är precis som vanligt när mitt liv förändrats totalt.
Men det finns ju faktiskt dom som är i samma situation som jag. Just nu sitter många andra mammor och pappor med en liten gråtande och illröd bebis på armen och undrar kanske liksom jag om de är helt ensamma i världen. Sen Harry föddes har jag känt mig ganska nere till och från. Kommer jag någonsin få sova en hel natt igen, när kan jag sluta leva helt isolerat och träffa andra människor, existerar jag enbart för att mata, mata mata? Det har känts som att jag varit helt ensam om att känna så, jag har hört så många andra föräldrar som bara tycker att det är sååå roligt och såå himla underbart att ha en liten bebis. Roligt att gå upp och amma klockan tre, fem och sju när det tar typ en timme varje gång? Skulle inte tro det. Visst är det underbart också men det är sannerligen ingen dans på rosor. Min kära mor lånade hem massa mamma-tidningar till mig från biblioteket och där kunde jag för första gången läsa krönikor och reportage som kändes äkta och som jag kunde känna igen mig i. Där fanns riktiga berättelser, skrivna av ärliga personer. Ibland är det jobbigt att bli förälder och det är jag inte ensam om att tycka.

Igår åkte jag och Harry till Örebro. Jag var ganska nervös innan för hur det skulle gå att åka med honom och vagnen på bussen, men trots de många trappstegen som ledde upp till bussen gick det bra. Harry sov nästan hela vägen och var jättesnäll. Väl inne i Örebro träffade vi Andrea och Sara och fikade på Supreme innan vi gick en sväng på stan. Harry fick ett par jättemysiga byxor och en tröja med en räv på av Dea och Sara. Jag hittade en grå body med svart tryck till Harry och ett par snygga skor till mig själv. Det är alltid lika roligt att unna sig någonting fint :)

Dea är gravid i vecka 19 och har fått en riktig liten bebismage. Jag hade hunnit glömma bort hur det känns med en sån där hård kula som gör att man inte ens kan knyta sina egna skor. Men gud så mysiga de är ♥

 
Dea med bebismagen och Sara

Sen vi kom hit till Nora är det såklart många släktingar och vänner som hört av sig och varit sugna på att träffa Harry. Några har till och med erbjudit sig att ta hand om lillkillen några timmar. "Gud så skönt!" tänkte jag och såg framför mig hur jag skulle sova, sova, sova, bläddra i en tidning, hinna gå på toa och kanske sova lite mer! Så kommer ögonblicket när jag får se någon annan gå iväg med lilla Harry. Utan mig! Fortfarande håller jag mig ganska lugn, tanken på att få sova finns ännu kvar någonstans i bakhuvudet, men när det lilla sällskapet försvunnit utom synhåll känner jag mig plötsligt helt ensam, hjälplös och undrar "vad fan ska jag göra nu?" Jag sitter i soffan (tanken på sömn är som bortblåst) och undrar vad som händer med Harry där ute i stora världen. Kanske har en strumpa halkat av? Klädde jag verkligen på honom tillräckligt varmt? Skulle jag ha packat med lite papper ifall han skulle kräkas? Konstigt egentligen att man i takt med att magen växer förvandlas till ett så enormt stort kontrollfreak och blir så himla rädd för allting! Jag menar, det är ju inte så att Harry ska flytta hemifrån, tågluffa genom Europa eller ut och supa sig full med tuffa killarna på stan. Han ska bara ut på en 60 minuter lång promenad i kvarteret. Kanske får jag försöka släppa lite på kontrollen...

All hjälp med Harry uppskattas väldigt mycket!

Efter att vi kom hit till Nora fick vi två riktigt bra nätter då Harry sov långa pass utan att vakna. Han åt runt nio på kvällarna, sov till två-tre, åt igen och sov sedan till sju-åtta. Det var jätteskönt för mig och Marcus att få sova flera timmar utan avbrott. Tyvärr har det inte gått lika bra sedan Marcus åkte hem och jag varit tvungen att ta hand om Harry ensam på nätterna. När jag försökt mata honom på kvällarna har han varit jättetrött och inte ätit så mycket. Han har sedan vaknat redan vid ett och återigen ätit ganska dåligt och varit ledsen och bråkig. Vi har somnat runt två och sedan har Harry vaknat igen runt kvart i tre och varit orolig och ledsen. Efter någon halvtimme har han somnat igen bara för att vakna vid fyra för att äta. Efter att han fått i sig lite mat har vi somnat runt klockan fem men Harry har sovit väldigt dåligt och vaknat till med jämna mellanrum och gnytt och skrikit. Sen upp igen runt halv sju för att äta frukost.
Det är svårt att veta varför de senaste nätterna varit så oroliga och jobbiga. Är han ledsen för att pappa åkt hem, har han ont i magen eller har han bara haft några jobbiga dagar? Eftersom jag inte kan få några svar får vi helt enkelt vänta och hoppas att det blir bättre de kommande nätterna.
Mamma vill sova!

Idag är det en månad sedan Harry kom till världen. Vi har firat med presenter, kladdkaka och mycket mys.






Harry med sina presenter. Från mig och min familj fick han en babyskallra och från farmor&farfar ett mysigt gosedjur som låter och en fin liten mjukis-bok.

För ungefär en vecka sedan började Harry "prata" och ge ifrån sig massa nya ljud. Det är jättegulligt att höra hur han talar för sig själv. Jag försöker prata så mycket som möjligt med honom och låtsas att jag förstår vad han säger. "Ja lilla gubben, gaah-gaah!", "Jaha, aaaaeää?", " Just det, booh!".

Det var ett tag sen Harry började le omedvetna leenden. Jag blev helt till mig första gången jag såg det. Det vár det finaste jag någonsin sett, jag blev helt varm i kroppen och det kändes som han log bara för mig. För nån vecka sen kändes det för första gången som att han verkligen gjorde just det - log mot mamma! BVC-sköterskan trodde att det var lite för tidigt, men eftersom de dyker upp när han får syn på någon eller något är vi nästan helt säkra på att det är riktiga svarsleenden.

♥

Idag var Marcus tvungen att åka tillbaka till Nässjö eftersom han ska jobba imorgon igen. Mycket kommer hinna hända med Harry innan vi ses igen - det är två veckor till pappa kommer hit nästa gång.
Vi saknar dig!

I torsdags åkte vi till mina föräldrar i Nora. Vi stannade på en parkering i Gränna och matade Harry i mörkret och kylan, men så fort han ätit klart somnade han om och sov hela vägen till mormor och morfar. Tyvärr ledde allt sovande i bilen till att han inte ville sova på natten..
Som tur är för mig och Marcus finns det många i familjen som gärna vill gosa och mysa med Harry så vi får lite tid att vila, titta på tv, äta, duscha, blogga. Mormor och morfar vill gärna gå runt och bära, mata med nappflaska, vagga till sömns. Till och med byta bajsig blöja. Skönt!

Igår blev vi bjudna på väldigt god middag hos Harrys gammelmorfar och hans fru. Idag har gammelmormor och Lennart varit här och fikat. Spännande för Harry att träffa så många nya människor och se så många nya platser och saker.

Älskade lilla gullungen i mössa från farmor och farfar ♥

Harry tycker om att bada i sin babyblå badbalja

Snön har försvunnit från Nässjös gator och vädret har idag varit kallt och blåsigt, ganska höstigt alltså. Jag har börjat packa så smått för resan till Nora (vi ska åka imorgon kväll istället för på fredag), diskat och tvättat lite och varit ute och gått på promenad med Harry. Nu när det blivit så kallt ute har han fått börja använda den fina vinteroverallen han fick av mormor och morfar på namnsdagen i lördags.
Efter en sväng på stan gick vi till BVC där vi hade tid klockan ett. Harry har gått upp ännu mer i vikt och väger nu 4,9 kg! Stora killen. Som tur är har han växt några centimeter på längden också, så att han blir någorlunda proportionerlig ;)

Det sker så himla stora förändringar i Harrys liv hela tiden. I början kunde han till viss del följa röster och titta på den som pratade med honom. Han tittade ofta på saker som blänkte eller hade stora mönster - kylskåpet, kaklet i duschen, tapeter, kuddar. Nu har hans blick blivit mycket mer vaken och intensiv och det känns som att hans syn blivit mycket bättre. Han tycker inte om att ligga tryckt mot bröstet eller stilla på sängen. Han vill hänga över axeln eller sitta med i babysittern, vara med där allt händer, se och höra vad som försiggår. Han vänder sig ofta mot teven eller den som pratar, och när man lämnar honom ensam kan han vända sig om för att se vart man tagit vägen.
Nacken har blivit mycket starkare. Även om huvudet tippar åt olika håll ibland så kan han lyfta det och hålla det stilla bättre än tidigare. Han börjar också bli lite mer medveten om sina ben. När jag håller honom framför mig brukar han "stå" på min mage och när han ligger på mage försöker han desperat kravla sig framåt med benen. Tyvärr lyder inte resten av kroppen.
Det är häftigt att se hur mycket som kan förändras på så kort tid. Våran lilla kille börjar bli stor! ♥

Inatt när jag matade Harry föll den första snön. Gatlyktan utanför lös upp den mörka natten och de många snöflingorna färgade marken vit. Jag längtar till julen!

Älskar dig!

För bara några månader sedan var jag som vilken 19-åring som helst, förutom att jag hade en stor bebismage. Jag gick på gymnasiet, bodde hemma, umgicks med mina vänner.
Nu bor jag i egen lägenhet i en helt ny stad och har en liten bebis. Jag menar inte alls att jag vill byta bort nåt av det, men vissa dagar kan jag sakna min gamla livsstil väldigt mycket. Den försvann liksom så plötsligt. De där tre gymnasieåren bara flög iväg och jag vet inte riktigt vart dom tog vägen. Jag tror tiden gick så fort för att jag trivdes så bra och var omringad av så många roliga människor. Det var där, på gymnasiet, som jag växte - både till det yttre och inre - och till stor del var mina vänner med och formade den person jag blev. Vårat gäng, med alla galna människor, knäpp humor och underbar atmosfär, har varit och är fortfarande en viktig del av mitt liv. Jag saknar mina vänner, jag saknar Karro (min gymnasieskola), jag saknar Örebro. Förhoppningsvis förblir de en del av mig även framöver.

På fredag kommer jag och hälsar på!

På första BVC-besöket den 1 oktober fick vi veta att Harry bara gått upp 10 gram på fem dagar. Våran lilla kille gick hungrig hela dagarna för att han inte fick i sig tillräckligt med mat och vi började då ge honom mjölkersättning varje gång han ammat. Sex dagar senare, den 7 oktober, när BVC-sköterskan kom hem till oss och vägde honom, hade han gått upp ett halvt kilo! Det innebär att vi nu kan låta det gå längre tid mellan målen, skönt! 
Det där halva kilot syns ganska väl på en så liten människa. Harry har fått dubbelhaka, ölmage och nack-valk och lever nu upp till smeknamnet "Lilla Farbrorn". 
 

Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt roligt när Harry bajsar. Han rynkar pannan, kniper ihop sina söta små läppar, ger mig en hundvalpsblick som säger "förlåt mamma..." och så tar han i för kung och fosterland! Plötsligt smattrar det till i blöjan och det är bara för mamma att gå och byta på det lilla livet. Tyvärr är det inte lika roligt som själva bajsandet. De första dagarna i Harrys liv var bajset svart-grönt, blankt, tjockt och luktade ingenting men när han började amma blev bajset snart senapsgult, löst och grynigt. Och det luktar inte hallon!



Harry med sin vän Grodan på skötbordet.
Han blir alltid lika fascinerad och lugn när han får syn på sin nya vän.

Det märks klart och tydligt att jag och Marcus inte fått tillräckligt med sömn de senaste två veckorna. Vi hallucinerar och drömmer konstigt om vartannat. Flera gånger varje natt vaknar jag och tror att jag ammar, bara för att komma på att jag inte alls ligger och matar Harry i sömnen, utan att det bara är mina såriga och ömma bröst som spelar mig ett spratt. Häromnatten skulle jag väcka Marcus för att han skulle laga till Harrys mjölkersättning, men Marcus var helt säker på att lillkillen precis ätit och nu låg och sov på hans arm. När han märkte att Harry inte alls låg i hans famn fick han panik och började leta efter sin son under täcket...
 I förrgår, efter att jag sovit lite middag, vaknade jag och märkte att jag höll mobilen i handen. Jag hade i ett halvvaket/halvsovande tillstånd påbörjat ett sms till min son som inleddes med orden: "Hej lilla gubben..." Det gick då upp för mig att Harry är två veckor gammal och inte har fått nån mobil riktigt än.
Jag vill sova!

Idag är första dagen jag är ensam hemma med Harry eftersom Marcus börjar jobba igen. Jag har haft en klump i magen sedan vi kom hem från BB, undrat hur jag skulle kunna ta hand om Harry ensam och göra allt som vi varit två om helt själv. Hur jag skulle kunna amma utan Marcus hjälp (Harry är en mycket stark och bestämd ung man och det kan vara en jobbig kombination när man ska amma), hinna tvätta, städa, diska och samtidigt få lite tid över till mig själv. Extra jobbigt har det varit på kvällarna när himlen mörknar och jag har en lång natt med amning och tröstande av ledsen bebis framför mig.
Som tur är har dagen flutit på bra och vi har haft det riktigt mysigt. Efter att Harry åt halv sju imorse somnade vi båda om och efter det har vi kramats framför teven och varit ute på promenad i regnet.
Det viktigaste är inte att det är rent och snyggt hemma eller att tvättkorgen alltid är tom utan att vi spenderar tid med varandra och har det bra båda två. Och det har vi gjort idag!

Redan på BB sa de åt oss att låta Harry få amma så ofta han vill för att hålla honom mätt och för att få igång mjölkproduktionen ordentligt. Det fick som mest gå tre timmar mellan varje mål, kanske kunde vi sträcka oss till fyra timmar på nätterna. Men allra helst skulle han alltså äta någon gång i timmen eller så, i alla fall på dagarna. Detta visade sig bli lite jobbigt eftersom varje mål tar ungefär fyrtio minuter. Det ger mig ca tjugo minuter att försöka hinna få honom tyst och glad och sedan är det dags för nästa mål. Ingen tid till kisspaus eller matlagning där inte!
Sedan vi kom hem från BB har jag ammat ca 10 gånger per dygn. Tre gånger får han dessutom modersmjölksersättning - innan vi går och lägger oss, på natten och mitt på dagen. Vi har dock märkt att han inte är nöjd med det han får, speciellt inte på dagarna. Alla barnmorskor och läkare vi pratat med har sagt helt olika saker, vissa säger att vi ska skära ner på ersättningen även fast han är hungrig och vissa säger att "vi kan väl kanske ge lite mer ersättning någon gång ibland...?". Vi har inte vetat vem vi ska lyssna på och ingen har riktigt verkat ha någon koll. Idag träffade vi dock en läkare som verkligen kändes kunnig och pålitlig. Hon sa att det var helt galet att låta Harry gå hungrig på dagarna och att det inte är meningen att jag bara ska vara en evig matningsmaskin. Hon tyckte vi skulle börja ge ersättning efter varje gång han ammat och på så sätt få en mätt och glad bebis som kan hålla sig lugn i några timmar så vi kan göra andra saker.
Bästa tipset på länge!