harry & mamma

På mina fötter har jag två tatueringar. En ros på varje. Och under dessa rosor en text. "You´ll stumble in my footsteps". Många gånger har det hänt att någon läst texten med lite rynkad näsa, frågat vad det egentligen står och vad det betyder. "Vadå, står det att man skulle ramla i dina fotsteg?.." Tittat på mig som att jag är lite konstig eller småskrattat lite sådär lagom drygt och elakt.
Texten kommer från en låt av Depeche Mode - Try walking in my shoes. Jag lyssnade ganska mycket på just den låten efter att Harry föddes. Det var speciellt två meningar som fastnade och som jag började tänka mycket på. Dels var det den som senare fick pryda mina fötter, men även låtens titel. Jag kände igen mig så mycket i de orden och tyckte att det fanns en sån mening och innebörd bakom dem. Så för en gångs skull ska jag försöka förklara det här med textvalet ordentligt:

För två år sen gjorde jag valet att behålla en liten bebis som fanns i min mage. Jag var 18 år. Vissa andra i min ålder skulle göra samma sak, men de flesta skulle antagligen överväga abort. Mitt liv idag är väldigt annorlunda än mina vänners. Jag har inte samma frihet som dom har. Jag kan inte hänga med ut en fredagkväll, jag kan inte bara komma över på fika när som helst, jag måste lägga pengarna på blöjor och välling istället för på öl och snygga klänningar. Kanske tycker dom synd om mig och är glada att dom inte är jag. Men sanningen är den att jag är så himla glad att jag inte är i deras situation. Att jag inte har det som dom. För jag har en underbar liten son som jag får komma hem till varje dag. Som leker med mig, som ler mot mig, som kallar mig mamma. Som gör mig så glad och får mig att känna att mitt liv har en mening. Jag har någon att se efter och ta hand om. Någon att lära rätt och fel och visa världen för. Så nej, jag kan inte gå på Hotell Högland varje helg och jag kan inte plugga några år i USA. Men jag ser inte det som en förlust, det gör mig absolut ingenting. Snarare är jag glad att mitt liv inte är som andra 20-åringars. För jag har Harry.
Det jag menar är att jag gjorde det här valet för min egen skull, inte baserat på någon annans åsikter. Det här är min väg och den är inte rätt för alla. Vissa skulle antagligen snubbla i mina fotspår. Men huvudsaken är att jag hittat rätt.

Trevlig första advent på er allihop! <3

Igår besökte vi Jönköping för att, tillsammans med en miljard andra shoppinggalna och nyavlönade människor, handla julklappar på A6 och IKEA. På vägen dit trodde vi för en sekund att bilen gick sönder, men efter att ha stått några minuter vid sidan av vägen i snön kom vi iväg igen. Väl framme i Jönköping höll vi knappt på att få nån parkeringsplats så efter typ en kvart ställde vi oss mitt i gatan och bara väntade på att en seg gubbe skulle samla ihop gumman och barnbarnen och ge sig iväg. Det tog sin lilla stund men tillslut fick vi en plats längst bort på baksidan av köpcentret. Fick en hel del julklappar inhandlade! Vi hann även med en lunch på McDonalds, vilket Harry gillade.
Idag försöker jag hinna plugga lite. Marcus testar sina nya längdskidor och sen kommer hans polare Svensson på första adventsfika och julskyltning på stan.

Jag är medveten om att jag ofta klagar och svär över att jag har så mycket att göra på så lite tid. Ofta är jag så stressad att jag liksom bara häver ur mig allt utan att tänka på hur tråkigt det är för er att läsa. Å andra sidan är jag bara ärlig och fångar den där "vardagsångesten", och meningen med bloggen är ju att förklara och bevara vardagen som ung studerande småbarnsmamma. Jag vill inte försköna någonting.
Men hur slitigt det än är så klarar jag av det. Det har jag fått bevis på nu. Första betyget damp ner på mailen häromdan. En 4a i Designteknik A. 3 är godkänt och 4-5 ännu bättre. Jag blev väldigt glad, för många av uppgifterna i kursen kämpade jag med när Harry var som mest sjuk och Marcus borta på övningar. Det kändes som att jag ständigt låg lite efter.
Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och inte nöjt mig med annat än det bästa. Nu är ju förutsättningarna lite annorlunda än på högstadiet och gymnasiet - jag har barn, en sambo som är borta mycket, måste laga mat, diska och städa själv - så jag försöker hela tiden intala mig att jag inte behöver sätta sån press på mig själv, utan att huvudsaken är att jag klarar mig och blir godkänd. Men jag lägger den tid jag har över på att plugga och försöka göra så bra ifrån mig som jag bara kan. Och idag fick jag betyget på barstolsprojektet. En 5a, med omdömet:

"Mycket bra designprocess, fint arbete med analys och kreativt skapande i idé och konceptfasen. Designförslaget presenteras lagom tydligt på ett skissartat projekt som detta, där det inför presentation till producent skulle kunna bearbetas ytterliggare för att bli mer säljande i ett presentationsmaterial."

När jag ser resultatet och förstår att det faktiskt gått bra så glömmer jag bort allt slit som ligger bakom. Alla sena timmar när Harry sovit, all ångest, all blod, svett och tårar som lett fram till ett bra resultat bara försvinner ur minnet och jag blir bara så glad över att jag faktiskt klarade det! Så nu jävlar, nu är jag peppad att göra fler uppgifter och att klara dom lika bra!

Imorse hann jag vara med flickorna i projktgruppen och bygga lite på vår modell. Blev upphämtad vid elva av Marcus, Harry, Danne och Sara och vi åkte till Vetlanda för att söndagsluncha hos Alex och Andrea. God mat och trevligt umgänge blev det! Dock har helgen gått väldigt fort!

Ikväll har jag bakat lussebullar och druckit Dufvenkrooks Chili och Choklad-glögg. Det är min första "lediga" vardagskväll på länge. Jag ska passa på att lägga mig tidigt, kanske läsa lite men framförallt unna mig en riktigt lång natts sömn. Dessutom ringde Marcus för ett tag sen och sa att han kommer hem imorgon istället för på fredag, så idag är det en bra dag.

Imorse vaknade Harry fyra igen. Han har sovit dåligt i snart två veckor. Men det är inte bara på nätterna, han verkar sova mindre på dagarna också. Tänder på g kanske...
Jag hade tenta idag, sådär lagom kul när man är så trött att man är ungefär lika död om en riktig död. Jag hade tvingat mig själv att inte ha så höga förväntningar och krav på mig själv eftersom det varit svårt att få tiden att räcka till plugg. "Får jag godkänt är det bra och annars får jag göra omtenta, så enkelt är det". Men det kändes faktiskt ganska bra så omtenta blir det förhoppningsvis inte.
Nu har jag kollat, eller egentligen lyssnat, på Desperate Housewives samtidigt som jag gjort en modell och lite skisser av ett bokstöd som ska redovisas imorogn. Nu är det hög tid för sömn. Jag är så fruktansvärt trött. Och vem vet, imorgon kanske jag återigen har turen att vakna till en hysterisk bebis klockan 04.00.

En sådan trevlig bebishelg det blev! Dea, Charlie och Johanna kom på lördagsförmiddagen och gav mig och Harry en massa glädje och underbart sällskap. Vi har tryckt i oss god mat och massa godis, lekt och busat med de små och sovit ytterst lite, även om Dea intalade mig att det var en "bra natt" att få sova fyra timmar och bara behöva mata Charlie en gång. Stackars kvinna! Johanna och magen sov på soffan och jag, Charlie och Dea delade på dubbelsängen. Flera gånger vaknade jag av att Charlie kröp upp på mig och ville ligga nära och kramas. Jag blev jätteglad och trodde han ville mysa med tant Amanda, men fick senare veta att han trott jag var pappa Patrik. På morgonen när alla utom en väldigt djupt sovande gravid Johanna hade vaknat, samlades vi i sängen och mös. Barnen lekte och njöt av varandras sällskap och jag och Dea försökte vakna till liv. Det var väldigt mysigt!
Hemresan gick dock inte helt enligt planerna - tågen var försenade och de fick åka buss till Örebro från Mjölby. Fick dessutom veta att stackars Charlie blev magsjuk inatt. Jättesynd om lille kotten! Hoppas bara att vi klarar oss, jag tror inte jag överlever en tredje magsjuka på tre veckor.

Återkommer med massa fina bilder senare!
♥

Brukar ni kolla på "Ensam mamma söker"? Då vet ni vem Emma är - hon skitsnygga tjejen med blont hår, tatueringar och 50-talsstil. Jag tycker verkligen hon är skitcool och för nån vecka sen hamnade jag på hennes blogg på tv3.se. Jag skrev en kommentar, och när jag nu återigen hamnade på bloggen såg jag att hon skrivit ett blogginlägg baserat på min kommentar. Lite roligt, speciellt som det handlar om ett ämne som jag aldrig tröttnar på. Eller tröttnar är väl precis det jag gör, men det är så viktigt och gör mig så frustrerad, arg och ledsen att jag hela tiden vill diskutera detta ämne - nämligen "unga föräldrar". Att människor tycker sig ha rätten att tala illa om oss, tycka synd om våra barn och tycka att vi är allmänt oansvariga som "blivit på smällen" vid en så ung ålder. Men min kommentar handlade inte enbart om unga föräldrar utan även föräldrar med just tatueringar, piercingar och annorlunda klädstilar. Men hursomhelst, kolla in hennes inlägg här

http://www.tv3.se/blog/mamma-emma/2010/11/03/om-att-vara-ung-mamma

Imorse gick vi ju som sagt upp halv fem. Jag var inte riktigt på humör för att bråka med Harry om smådetaljer just då, man får ju välja sina strider. Så för en gångs skull fick han leka med städmoppen, som han alltid tycker ser så rolig ut. Han städade hallen, köket, hundbussen och skorna. Duktig hjälpreda jag har! Skönt att jag slipper städa nu :)

Fixat till lite fint julpynt. Adventsljus, krans på dörren och en krans på öppna spisen ♥

Jag vaknade halv fem av att Harry skrek. Och grät. Blöjan var överfull av kiss och Harry var hungrig. Sen ville han inte somna om. Vi låg nån timme och mös på hans madrass, men sova fick jag inte.
När vi sen gick upp var det fortfarande svart ute. De senaste dagarna har Harry pratat väldigt mycket om pappa - pappa hit och pappa dit. När någon går i trappen tror han att det är pappa som kommer hem. Han väcks upp ur leken han håller på med för stunden, tittar mig exalterat i ögonen och frågar "pappa?". Men det är ju inte pappa som kommer hem. Första dagen Marcus var borta gick det förbi en kille med jeans, svart jacka och svart luva över huvudet utanför vårt köksfönster. Ganska likt hur Marcus ser ut (och de flesta andra karlar). Harry blev jätteglad, bankade på rutan och ropade på honom, men inte heller den gången var det pappa. Så imorse när vi gick upp, och vårt kök var det enda som lyste upp gatan, såg Harry två röda ljus från en bil nånstans i mörkret. Eftersom vi brukar titta när Marcus åker iväg varje morgon vet han ju att pappa har en bil och att om han ser en bil kan det ju vara just pappas. Så när han nu fick syn på bilen blev han såklart väldigt glad. Men bilen åkte iväg, med någon annan än Harrys pappa. Kanske fanns det ett annat barn i något av fönstren som vinkade hejdå till sin pappa just då. Men Harry vinkade han också, och sa pappa.

För några veckor sen var Marcus kompis Christian här. Han hade med sig två presenter till Harry. Den första, från honom och hans tjej, var ett bälte med massa verktyg. Det andra, från honom och två andra av Marcus kompisar, var en försenad doppresent. Det var en liten buss men en hund-chaufför och två passagerare i form av en katt och en groda. Dessa kan alla sjunga "The wheels on the bus" på sitt eget lilla sätt - hunden skäller, katten mjauar och grodan kvackar. Harry älskar båda grejerna, det var verkligen lyckade presenter båda två, men just bussen har varit en favorit sen han fick den. Han tycker den är jättekul! Han fäller ner katten, trycker på knappen, katten hoppar upp och säger MJAU, Harry trycker igen, katten sjunger. Sen är det grodans tur. Sen hunden. Fram och tillbaka, om igen. Snacka om perfekt leksak!

HERREGUD, vilket snäoväder vi fått! Men det är väl sånt man får räkna med när man bor på småländska Höglandet. Inget gnistrande puder som knastrar under skorna här inte, nejdå, här har vi svart himmel, 50 minusgrader, 4 decimeter snö och en snöblåst som slår som istappar i ansiktet.
Jag och Harry höll knappt på att ta oss till dagis idag. Jag packade in honom i nya overallen och varma vantar och kängor, sen fick han sitta i vagnen under regnskyddet. Dock är det hål för ansiktet i regnskyddet så snön blåste honom i ansiktet och han blev ledsen. Jag gick därför med mitt paraply framför vagnen så varken jag eller Harry såg nånting. Men vi klarade oss ganska bra från snöspikar i ansiktet i alla fall. Vagnen fastnade i snöhögar vartannat steg och jag svor över att jag inte köpt vinterskor än. Gud, vilken rolig syn det måste ha varit.

Nästa vinter ska jag ha körkort!

Imorse åkte Marcus iväg på en tio dagar lång övning. Jag och Harry stannade hemma för att friskna till helt och det visade sig snart att dagen skulle bli en sån där helvetesdag som man bara vill ska ta slut. Marcus hade knappt hunnit åka innan jag kände att jag började förlora förståndet. Harry äter knappt nånting och sov ganska oroligt på eftermiddagen. Jag har en tenta om en vecka som jag planerat att plugga till varje ledig sekund, men när Harry väl sov middag kom jag på att jag har ännu en uppgift, som ska redovisas på onsdag, som jag helt glömt bort. När vi skulle gå ut och gå kunde jag inte hitta min jacka. Inte i garderoben, inte i sovrummet, inte i byrån, inte under byrån. Jag fick panik att någon fått med sig den hem i fredags, men tillslut hittade jag den på översta hyllan i garderoben i hallen, bakom en filt och ett par snickarshorts..? Varför Marcus knölat in den där bakom vet jag inte, men glad blev jag i alla fall. Sen blir jag alltid lite knäckt av att veta att jag ska vara själv så länge. Jag har ju i och för sig Harry, men jag saknar att inte ha en annan vuxen i närheten. Som kan hjälpa till med allt men framförallt som man kan umgås, skratta och prata med. Det kommer bli tio långa dagar. Men jag tillåter mig att vara ledsen och nere idag, för imorgon ska jag vara stark och klara av allt!

I fredags var jag på krogen med några klasskamrater på Hotell Högland, Nässjös (enda) uteställe. Marcus och Harry åkte till Skövde för att hälsa på Marcus kompis och hans tjej. Vi hade roligt på var sitt håll. På lördagsmorgonen var jag lite trött och sliten, men mådde ändå ganska bra. Runt lunch kom grabbarna hem igen. Då hade jag dock börjat må lite illa, trots att jag mått mycket bättre innan. Marcus sa att Harry hade kräkta två gånger. Det dröjde inte länge innan även jag började kräkas. Så drog den andra magsjukan på två veckor igång. Marcus klarade sig, som tur var. Vi blev friska ganska snabbt ändå, men både jag och Harry har fortfarande lite svårt att äta. Men imorgon blir det dagis och skola igen, och nu hoppas jag av hela mitt hjärta att vi slipper vara sjuka mer!

Idag pluggar jag PROJEKTLEDNING inför tenta. Sådär lagom kul. Bir ett avbrott i sudierna om ett tag när jag och lillskrutten ska till Unga Föräldrar :)

Vi har precis påbörjat ett grupparbete i skolan, där vi ska ta fram "framtidens kontor" till företaget Martelas designtävling med tema "Inspiring Office". Vi ska skapa ett koncept för en inspirerande arbetsplats med okonventionella lösningar som går utanför de gängse produktramarna.
Det är nu ni kommer in, kära läsare! Ni som har erfarenhet av kontor, hemma eller på jobbet, stort eller litet, enskilt eller för många människor - vad tycker ni är viktigt med ett kontor? Om ni har tid och lust får ni gärna svara på dessa frågor, eftersom vårt arbete blir som bäst om vi kan utgå från "riktiga" människors åsikter och ideer. Ni kan antingen svara i kommentarsfältet eller maila mig på [email protected]. Ni kan självklart vara anonyma, men skriv gärna vilken typ av arbete ni har. Tack för hjälpen!

• Vad i ditt kontor skulle du inte vilja vara utan?
• Vad i ditt kontor tycker du sämst om?
• Vad saknar du i din arbetsmiljö?
• Vad skulle göra din arbetsdag enklare?
• Vilken slags förvaring tycker du bäst om? (Bokhylla, lådor m.m.)
• Skulle ett bättre/snyggare kontor göra det roligare att gå till jobbet?
• Vad föredrar du - kontorslandskap eller enskilda kontor?

Det tog ett tag för Harry att repa sig efter magsjukan. Inte förräns på lördagen ville han börja äta igen. I flera dagar hade jag och Marcus gått och oroat oss för att han inte fick i sig något, försökt hälla i honom nån skvätt välling då och då eller några skedar gröt nån gång ibland. Men i lördags kom som sagt aptiten tillbaka! En flaska välling, macka med ost och pepparpastrami och en skål med gröt blev det till frukost den dagen. Och på IKEA fick Harry sin första köttbulletallrik som han åt rejält av. Skönt att han lägger på hullet igen!