harry & mamma

När man ligger hemma i feber får man passa på att titta på såhär fina bilder!

I måndags fyllde jag år. 21 år. När jag var liten förstod jag inte hur alla vuxna kunde säga att födesedagen inte var någonting att fira, det var ju den absolut bästa dagen på året efter julafton! Men nu har jag hamnat där själv. Jag känner mig som en gammal tant när jag säger det, men vad är det att fira? Att ännu ett år gått och aldrig kommer tillbaka? Usch. Jag tror det hände nåt när jag var 19. Jag var gravid och slutade skolan och flyttade hemifrån och jag liksom pausade mitt liv under den där perioden. Jag ville bara att tiden skulle gå, att bebisen skulle komma utan att jag skulle behöva bli äldre. Och sen gick det där året som mammaledig också så fort. Så jag tänker fortfarande på mig själv som så ung. Häromdan när vi var på ICA kollade jag på tårtljus formade som siffror och sa "vad dumt att det bara finns en tvåa och ingen nolla" och Marcus gav mig en blick som sa "du behöver ingen nolla längre, för nu är du 20+!!!!" Men det är svårt att stoppa tiden, omöjligt faktiskt. Så jag får väl åldras med värdighet och åtminstone glädjas över de fina presenter man får. Som det här halsbandet som jag önskat mig och fick av Marcus. Det är en 1:a med Harrys namn på och ett vitt hjärta i plast. Jättefint! ♥

I helgen var Marcus i Karlshamn på "herrmiddag", så jag och Harry spenderade nästan hela helgen med Josefine. Hon kom till oss vid två på lördagen, men stackarn var nog inte riktigt förberedd på hur en eftermiddag med Harry går till. Vi satte oss i soffan framför teven och Harry fick med en låda med leksaker från sitt rum. Snart hade han dock hämtat alla leksakslådor och lösa gosedjur och prylar som han äger och dragit in det i vardagsrummet. Efter fem minuter hade han vänt upp och ner på precis ALLT och vi satt där, mitt bland en miljard prylar, och undrade hur vi skulle orka med resten av dagen. När Harry somnade vid halv sju föll vi ihop vid matbordet och övervägde att gå och lägga oss vi också. Men vi lagade lite god mat istället, öppnade två flaskor bubbel och kollade på Melodifestivalen. Det blev en helkväll med massa skratt, skvaller och snack. Sånt som hör till på tjejkvällar!

Ur arkivet:
Jag och gubben på IceBar i Köpenhamn 2008

Återigen har det gått lång tid sen jag skrev. Jag skyller på att det är svårt att få tid till allt man vill göra. Ofta tänker jag på saker jag ska skriva om, föärklara och visa men sen kommer andra saker emellan. Än så länge har jag inte så mycket i skolan (än så länge!) men jag försöker desperat få ihop en seriös och snygg ansökan och portfolio att skicka till olika företag för att förhoppningsvis få en givande praktikplats utomlands. Och det tar sin lilla tid! Sen har jag ju lilla kotten att leka med och ta hand om, en gubbe att laga mat åt och umgås med och mig själv att ibland, då och då, låta vila och koppla av. Men nu ska det bli bättring!

Harry somnade tidigt. Tur var väl det för han var trött och gnällig och jag hade ont i huvudet och var på dåligt humör. Sen dess har jag suttit och letat inspiration och försökt komma nånvart med mitt ansökningsbrev och min portfolio inför praktiken. Det går långsamt och är svårt. Jag vet inte ens hur man använder programmet, jag bara provar mig fram och hoppas på det bästa.
Snart börjar dessutom Jakten på lycka i SVT2, med Hanna från Morgonpasset i P3. Ska försöka hinna med lite mer skolarbete innan dess, och orkar jag hålla mig vaken under hela programmet kanske jag tillochmed hinner träffa min sambo som kommer hem vid tio. Med bara kanske.

Ni har väl antagligen läst eller hört på nyheterna om Eva från Nora som försvann innan nyår. Som efter ganska lång tid av frågor och lidande för hennes familj och vänner hittades död.
Jag kände inte henne, visste inte ens vem hon var, men i lilla Nora känner man alltid nån som känner nån.. Jag ska inte på nåt sätt påstå att jag är personligt drabbad av denna tragedi, annat än att jag tycker det är helt fruktansvärt! Det blir mer påtagligt när något sådant händer så nära inpå. Jag känner till alla platser dom talat om på nyheterna, jag har gått på skolan hon (och den misstänkte!) undervisat i, vi har gemensamma bekanta. Att något så hemskt kunde hända i Nora trodde jag inte. Eller, det är klart det kan hända, men av någon anledning distanserar man sig alltid så mycket från allt sjukt som händer. Tänker att det aldrig skulle drabba mig. Men så tänkte antagligen Eva också.
Jag kan inte ens tänka mig in i situationen eller förstå hur det varit för hennes familj. Jag hoppas att varken jag, någon jag känner eller någon annan behöver vara med om det.
Ibland känner jag mig så maktlös.

Dagen har jag spenderat med Millan på Möbelriksdagen i Lammhult. Det är en mötesplats för beslutsfattare, nationella branschföreträdare och företagare och äger rum en gång om året. Dagen var indelad i olika teman där vi först fick lyssna till frågor och åsikter om REGIONALA FRÅGOR, sedan EKONOMI & OMVÄRLD, följt av DESIGN och EXPORT. Det var väl egentligen de två senare kategorierna som berörde frågor som är viktiga för oss, men det var ändå intressant att vara där och lyssna till olika kända och betydelsefulla människor inom branschen och ta till sig det dom tycker är viktigt att tänka på. Bland talarna fanns bland andra Jens Spendrup, IKEAS VD Tomas Carlzon, Stefan Nilsson från Trendgruppen och TV4, landshövdingarna i Kronoberg, Kalmar och Jönköping, Johan Lindau från Blå Station och Andreas Ravelli. Ganska häftigt! Dessutom fick man med sig ostkaka hem! Och Lammhults Isterband till gubben.

Jag och Marcus fick tredje säsongen av "Heroes" i julklapp, så ni kan ju gissa vad vi gör varje ledig sekund! När Harry sover middag ser vi två eller tre avsnitt och när han somnat för natten skyndar vi oss med disk och städ och plock för att hinna se så mycket som möjligt. Jag älskar DVD-boxar, det måste vara världens bästa grej! Det är helt underbart att fastna i en serie och kunna se avsnitt på avsnitt på avsnitt. Man blir så inne i det, på gott och ont kanske.
Jag har haft en överjävlig migrän sen igårkväll så idag har jag mest legat i sängen. Har även hunnit med några avsnitt av "L word" som jag fick av min käre bror i julklapp. Som sagt - serier är grejen!

Konstigt att ännu ett år har gått. Känns inte så länge sen jag skrev ett inlägg om att 2009 redan var över och gick igenom allt som hänt då.
2010 har även det varit ett händelserikt år. Det har kanske inte inneburit så stora och avgörande förändringar som förra året, när vi flyttade till en ny stad och fick Harry, men det har ändå hänt saker som betyder mycket och som har förändrat tillvaron för oss.
Vi har flyttat till en ny lägenhet som vi trivs i. Den förra lägenheten var så starkt förknippad med att vara nyinflyttad i en stad där man inte känner någon, att vara förälder till en nyfödd bebis, att inte få sova, att vara ensam, att känna sig förvirrad och rädd. Det var en mysig lägenhet men omständigheterna gjorde nog att jag aldrig riktigt trivdes där. Det kändes aldrig som hemma, det var bara ett ställe som vi bodde tillfälligt på. Så fort vi går förbi där eller promenerar samma väg till stan som jag alltid gjorde då, så kryper den där ångesten över mig. Jag känner mig så ensam och isolerad. Vi behövde nog verkligen den där flytten. Det var precis som att avsluta ett kapitel i livet och påbörja ett nytt. Mammaledigheten var snart slut, Harry fick ett eget rum, vi fick en lägenhet som vi trivdes i och hamnade i ett bra område anpassat för barn.
Efter sommaren, när Marcus varit långledig och vi hunnit med att göra saker tillsammans, så började Harry på dagis. Det kanske låter hemskt men det kändes som att det var räddningen för mig. Efter att ha varit mammaledig i nästan ett år, med en sambo som var borta massor med jobbet och en liten bebis som tröttade ut mig i en stad jag vantrivdes i, så hade jag helt enkelt fått nog. Jag ville komma ut, träffa folk, göra något själv. Och Harry älskade dagis från första början, så det kändes som ett vinnande koncept för alla.
I slutet av augusti började jag skolan. Det var en konstig känsla att efter ett år komma ut igen, ha saker att göra, uppgifter att lämna in, tider att passa. Men samtidigt så himla skönt. Och roligt. Jag började lära mig nya, viktiga och roliga saker varje dag och på morgonen när jag vaknade var jag nyfiken på vad som skulle hända under dagen.
Men framförallt har Harry utvecklats och växt. För ett år sen var han bara 3 månader, nu är han 15. Han har gått från att vara en liten bebis som inte kan krypa eller sitta till en stor kille som springer och babblar och har humor. I år fyller han två år. Tiden går så fort och är så värdefull. Så mitt nyårslöfte 2011 är att ta vara på tiden, oavsett vad jag använder den till. Tiden jag har med Harry ska jag lägga på att leka, kramas och prata med honom. När jag är i skolan ska jag fokusera på att lära mig så mycket jag bara kan och ha roligt med mina nya vänner. Och resten av tiden, hur jag nu ska få ihop det pusslet, ska jag lägga på mig själv.
Jag vet inte vad som kommer hända under året. Jag vill inte låsa mig för mycket, jag är öppen för alla förslag. Jag vill bara hinna uppleva så mycket som möjligt!

Sista dagen av år 2010 spenderade vi hemma hos oss. Danne, Sara, Saras syster Emma och hennes pojkvän Tommy kom på middag. Emma är gravid och Harry var med så det blev en ganska lugn och trevlig tillställning. Lite champagne och vin blev det, men mest mat, spel och prat. Vi åt vitlökssoppa till förrätt, fläskfile med ädelost, potatispate och whiskeysås till huvudrätt och chokladcheesecake med fruktspett som efterrätt. Det verkade gå hem hos gästerna. Ett lyckat nyår!

En månads lov med sovmornar och långa lediga dagar. Trodde jag ja! Det är fullt upp mest hela tiden tycker jag. Men egentligen gör det ingenting, jag älskar jul och nyår och att fixa med all mat, alla klappar och planering.
Sen annandagen har vi varit i Nora. Har hunnit med att träffa flera vänner och släktingar redan, så idag ska jag och Marcus ge oss iväg på mellandagsrea och "Harry Potter och dödrelikerna" i Örebro. Skönt att hinna gå i affärer i lugn och ro utan en ettåring som håller på att dö av rastlöshet i vagnen.
Imorgon bär det av hem igen, måste hinna planera och fixa med all mat inför nyår! Då blir det parmiddag hos oss :)

Idag träffade jag och Harry Lisa, Millan och Josefine i min klass. Det blev en avskedsfika på Thimons. I och för sig bor ju både Millan o Lisa i Nässjö, men det känns som att vi inte kommer hinna ses så mycket på lovet. Man har ju att göra ändå. Och Josefine åker hem till Stockholm och lever storstadsliv. En månad utan nya vännerna känns länge!
Dock blev jag och Millan klara med sista uppgiften för året idag, och det väger liksom upp en del. JULLOV!

Nu är bänken monterad och klar. Och står hemma i vårt kök. Så nu har Harry fått en ny möbel att lära sig klättra upp på..

Harry sitter i sin säng och leker. Han somnar nog snart. Jag tänkte städa. Feja och dona, skrubba coh skura. Diska lite och plocka härochvar. Vi får nämligen långväga finbesök imorgon i form av Harrys mormor&morfar och morbröder. Det är inte var dag man får gäster från metropolen Nora, så nu ska här fixas!

Hejsvejs! Dålig uppdatering här på bloggen, jag skyller på förkylningar och massa ton med plugg som jag håller på att gräva mig upp ur.
Marcus och Harry är lediga den här veckan så jag behöver inte tänka på dagishämtingar och lämningar utan kan fokusera på mitt. Imorse var jag en sväng på skolan för att lämna in mitt bidrag till barstolstävlingen! En i vår klass kommer få sin barstol tillverkad och utställd på Stockholm Furniture Fair i februari, så jag tyckte det var värt att lägga ner lite tid på en säljande presentation av den. Målade min bänk också. En bänk som jag gjort helt själv i Prototyptillverkningskursen. Den är snart helt klar, ska bara torka och monteras ihop. Jag är superstolt över den, att jag klarat av att göra den helt själv! Så kom hem till oss och provsitt! :)
Resten av dagen måste jag fixa några skisser, slänga ihop en ansökan om stipendie för studieresa till Milano och plugga till tenta som jag tror är på fredag. Eller torsdag..

Förresten har jag gått runt och trott i nästan två veckors tid att jag är helt klar med julklappar. Nu har det dock gått upp för mig att jag måste köpa något till Marcus med.. Har i och för sig redan köpt en liten grej, men jag vill komma på något stort och fint. Så ni som har förslag, dela gärna med er! Han läser ändå inte bloggen så det är bara att kommentera på!

Vi är mitt uppe i ännu en förkylning. Jag har varit risig några dagar och Harry hade 39 graders feber igår när vi kom hem från dagis. Han fick vara hemma med Macke idag men imorgon blir det förhoppningsvis dagis igen. Hoppas det inte håller i sig alltför länge.

På mina fötter har jag två tatueringar. En ros på varje. Och under dessa rosor en text. "You´ll stumble in my footsteps". Många gånger har det hänt att någon läst texten med lite rynkad näsa, frågat vad det egentligen står och vad det betyder. "Vadå, står det att man skulle ramla i dina fotsteg?.." Tittat på mig som att jag är lite konstig eller småskrattat lite sådär lagom drygt och elakt.
Texten kommer från en låt av Depeche Mode - Try walking in my shoes. Jag lyssnade ganska mycket på just den låten efter att Harry föddes. Det var speciellt två meningar som fastnade och som jag började tänka mycket på. Dels var det den som senare fick pryda mina fötter, men även låtens titel. Jag kände igen mig så mycket i de orden och tyckte att det fanns en sån mening och innebörd bakom dem. Så för en gångs skull ska jag försöka förklara det här med textvalet ordentligt:

För två år sen gjorde jag valet att behålla en liten bebis som fanns i min mage. Jag var 18 år. Vissa andra i min ålder skulle göra samma sak, men de flesta skulle antagligen överväga abort. Mitt liv idag är väldigt annorlunda än mina vänners. Jag har inte samma frihet som dom har. Jag kan inte hänga med ut en fredagkväll, jag kan inte bara komma över på fika när som helst, jag måste lägga pengarna på blöjor och välling istället för på öl och snygga klänningar. Kanske tycker dom synd om mig och är glada att dom inte är jag. Men sanningen är den att jag är så himla glad att jag inte är i deras situation. Att jag inte har det som dom. För jag har en underbar liten son som jag får komma hem till varje dag. Som leker med mig, som ler mot mig, som kallar mig mamma. Som gör mig så glad och får mig att känna att mitt liv har en mening. Jag har någon att se efter och ta hand om. Någon att lära rätt och fel och visa världen för. Så nej, jag kan inte gå på Hotell Högland varje helg och jag kan inte plugga några år i USA. Men jag ser inte det som en förlust, det gör mig absolut ingenting. Snarare är jag glad att mitt liv inte är som andra 20-åringars. För jag har Harry.
Det jag menar är att jag gjorde det här valet för min egen skull, inte baserat på någon annans åsikter. Det här är min väg och den är inte rätt för alla. Vissa skulle antagligen snubbla i mina fotspår. Men huvudsaken är att jag hittat rätt.

Trevlig första advent på er allihop! <3

Jag är medveten om att jag ofta klagar och svär över att jag har så mycket att göra på så lite tid. Ofta är jag så stressad att jag liksom bara häver ur mig allt utan att tänka på hur tråkigt det är för er att läsa. Å andra sidan är jag bara ärlig och fångar den där "vardagsångesten", och meningen med bloggen är ju att förklara och bevara vardagen som ung studerande småbarnsmamma. Jag vill inte försköna någonting.
Men hur slitigt det än är så klarar jag av det. Det har jag fått bevis på nu. Första betyget damp ner på mailen häromdan. En 4a i Designteknik A. 3 är godkänt och 4-5 ännu bättre. Jag blev väldigt glad, för många av uppgifterna i kursen kämpade jag med när Harry var som mest sjuk och Marcus borta på övningar. Det kändes som att jag ständigt låg lite efter.
Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och inte nöjt mig med annat än det bästa. Nu är ju förutsättningarna lite annorlunda än på högstadiet och gymnasiet - jag har barn, en sambo som är borta mycket, måste laga mat, diska och städa själv - så jag försöker hela tiden intala mig att jag inte behöver sätta sån press på mig själv, utan att huvudsaken är att jag klarar mig och blir godkänd. Men jag lägger den tid jag har över på att plugga och försöka göra så bra ifrån mig som jag bara kan. Och idag fick jag betyget på barstolsprojektet. En 5a, med omdömet:

"Mycket bra designprocess, fint arbete med analys och kreativt skapande i idé och konceptfasen. Designförslaget presenteras lagom tydligt på ett skissartat projekt som detta, där det inför presentation till producent skulle kunna bearbetas ytterliggare för att bli mer säljande i ett presentationsmaterial."

När jag ser resultatet och förstår att det faktiskt gått bra så glömmer jag bort allt slit som ligger bakom. Alla sena timmar när Harry sovit, all ångest, all blod, svett och tårar som lett fram till ett bra resultat bara försvinner ur minnet och jag blir bara så glad över att jag faktiskt klarade det! Så nu jävlar, nu är jag peppad att göra fler uppgifter och att klara dom lika bra!